I dag kunde jag, helt utan besvär, läsa morgontidningen i normal rumsbelysning. Det är snart ett år sedan det var möjligt. Den senaste tiden läste jag med en 100-watts-lampa nära tidningen.
I dag gick jag inte in i dörrposter och jag träffade tandborsten med tandkrämen vid första försöket. Att se med båda ögonen är en häftig upplevelse.
Jag har valt att behålla min naturliga närsynthet trots att jag kunde välja neutral synskärpa. Nu har jag minus 2,5 på båda ögonen vilket tvingar mig att ha glasögon utomhus, men ger mig knivskarp syn på en halv meters avstånd.
Det gör att jag kan läsa utan glasögon.
Nu ska jag gå till biblioteket och låna de senaste böckerna av Terry Pratchett och det är nästan parodiskt att jag om två timmar ska skänka 1 500 böcker till Brödet och Fiskarna, men det är skönlitteratur som jag ändå har tröttnat på och om de får 20 kronor per styck, har jag stillat mitt dåliga välgörenhetssamvete för lång tid.
Klockan 14.00 satte jag mig i operationsfåtöljen och begrundade alla prylar som skulle joxa med mitt öga. 14.05 började skärandet i ögat Klockan 14.15 var det klart och efter fem minuter såg jag bättre än före klockan 14.00.
Klicka på rubriken om du vill veta mera om katarakt/grå starr.
För några år sedan opererades mitt högra öga på Sophiahemmet. Klockan 10 lade jag mig på behandlingsbordet och klockan 13.00 körde jag bil hem med bättre syn än när jag körde dit. Efter bara några dagar var synen perfekt och i morgon är det dags för det vänstra ögat som i dag bara har synskärpa 0,1.
Här och här finns information om grå starr / Kararakt.
Klicka på rubriken för mera information.
Klockan 13.15 i morgon inleds den fantastiska operation som förändrar livet.
Jag ska försöka övertala en sköterska att ta en bild när jag ligger på Akademiska Sjukhusets behandlingsbord.
Råden att ge akt på kroppshållningen och att träna rodd har påverkat min gamla misshandlade kropp i rätt riktning. Smärtorna i en av höger överarms muskler och nacken, är nu nästan uthärdliga och det är bara min usla disciplin som lägger hinder i vägen för en total återhämtning.
Det gäller att alltid tänka på hållningen.
Nackkotorna ska bilda en rak vertikal pelare och axlarna ska dras tillbaka.
Sjukgymnasten Daniel Ersson som har den goda smaken att köra en Yamaha R1000, beordrade mig att räta ut kroppshållningen i dag. Dra tillbaka axlarna och sträcka på nacken var också goda råd. När jag dryftade detta med de underbara rehabflickorna Monica och Åsa blev det flera goda råd. Sedan monterade Monica en bred tape från nacken till ländryggen så att jag just nu sitter väldigt upprätt.
Nu ska alltså smärtan väck från ländrygg, nacke och höger arm.
Man kan fördröja åldrandesymptomen i sällskap med Monica och Stina
Underbara Monica ringde nyss. Hon och lika underbara Stina har fixat in mig på en ny omgång rehabgympa.På måndag börjar drillen igen under Monicas ledning.
Mina giktbesvär har spritt sig till lederna i båda stortårna, båda tummarna och höger långfinger. Fötterna och knäna värker. Höger överarmsmuskel och höger nackmuskel är inflammerade och jag hör inget med vänster öra. Starren på vänster öga har förvärrats, men jag har inte svininfluensa, fågelinfluensa eller ebola. Inte heller sars, tyfoidfeber eller malaria har drabbat mig.Dock har mitt korttidsminne havererat så att jag glömmer stekpannor och kastruller på spisplattorna för ofta.
Egentligen mår jag nog rätt bra, men småkrämporna gör att jag sover ännu mindre än mina normala sex sömntimmar.
Nu kom solen fram helt oväntat så här slutar gnället.
Inga akuta hälsoproblem men det värker i alla fötternas och händernas leder. Det är dock en bagatell jämfört med det lidande som reumatism leder till. Det gäller att se det ljusa i tillvaron.
När mina giktproblem kom, trodde jag först att det var artros, men lyckligtvis var det portvinstå. Nu kan jag ha mina fina eccoskor och kan gå flera kilometer om jag vill.
Inte vet jag om jag håller på att utveckla Alzheimers sjukdom, men uppenbart är det så att korttidsminnet håller på att haverera.
Nyligen glömde jag två dyra silverstone-stekpannor på spisen med ett par veckors mellanrum. De blev obrukbara och ersattes av två ännu bättre och billigare stekpannor från IKEA.
Nycklarna blir ofta kvar i dörren när jag går ut och altandörren står många gånger på vid gavel här jag kommer hem.
Den typen av hotande tecken dyker upp dagligen.
Nu finns det ändå ett ljus i den mörka tunneln och jag hoppas att det inte är ett mötande tåg.
I DN kan jag läsa om hur min favoritdryck kaffe kan vara såväl vaccin som medicin. Mera om detta här.
Jag har varit sunt skeptisk till de nya superkuddarna med en konstig form. Mest därför att tevereklamen har varit så massiv, men i går köpte jag en på Jysk. Totalt utmattad efter flera sömnstörda dygn, grep jag efter ett halmstrå.Kuddjäkeln kostade mera än vad mina senaste 10 kuddar gjorde tillsamman, men den var rena sömnpillret. Huga vad jag sov och jösses vad ljust det blev i dag, Lite beror nog på att solen skiner igen.I morgon ringer doktor Richard för att höra hur jag mår och då ska jag rekommendera honom att ordinera superkuddar i stället för insomningskemikalier.
Jag har fortfarande en tung hosta, men jag mår riktigt bra ändå.
För en vecka sedan började det göra ont i höger sida av bröstkorgen när jag andades och hostade. På grund av yrsel och balansproblem hade jag svårt att gå. Från fredag kväll blev det tre vaknätter och i dag fick jag sjuktransport av Agneta till min favoritläkare Richard. Han konstaterade att jag är drabbad av en besvärlig lungsäcksinflammation och att jag kommer att överleva även detta anfall mot min hälsa, men att det tar tid innan det läker.
I skrivande stund sitter jag med stelfrusna fingrar och har just hängt dyngsura kläder på torkning. Det regnar och jag har för ont i foten för att kunna gå till busshållplatsen så jag tog hojen.
När jag kom fram till sjukhuset trevade mina kalla stela fingrar efter ryggsäcken med gympakläder, men det var tomt på ryggen. Då mindes jag att ryggsäcken stod kvar i MC-garaget.
Så missade jag sista gymdagen, men om ni mina rehab-änglar läser detta så är jag tacksam för allt ni gör och hoppas att vi ses i höst.
Giktfoten har återtagit nästan normal storlek nu så att jag kan ha skor igen, men efter månader av snedbelastning av fotsulan, värker det nu i hela foten när jag går.
I dag var det redan dags för återstart av rehabverksamheten eftersom de nya övningarna inte frestar på min onda fot.
Gymlokalen är utrustad med verkligt fina träningsredskap som jag ser fram emot att få använda två gånger i veckan tills rehabänglarna tröttnar på mig.
Nittio minuter efter avslutad träning känns det riktigt skönt i kroppen. Det här passar mig bättre än hopp-och-skutt-verksamheten som slet på mina eländiga knän.
Tänk om det fanns ett gym med synträning för oss som väntar på starroperation också.
I favorittidningen EP läste jag om strokedagen som sjukgymnasten Stina berättade för mig om i går. Då gjorde jag en nyhetssökning och fann detta:
HD "Årets tema är TIA (transistorisk ischemisk attack), symptom som anses ge ökad risk för tidig stroke. TIA är små proppar i hjärnan som ger snabbt övergående strokesymptom, ibland varar det bara ett par minuter eller ett par timmar. Det är därför viktigt att söka akut vård, även om symptomen har gått tillbaka."
Läs mera om min strokeupplevelse som var en TIA här i bloggen samt strokefakta här och här
"I Socialstyrelsens nationella riktlinjer har TIA fått högsta prioritet, det vill säga, akut utredning och behandling av misstänkt TIA av kompetent personal. Ny forskning visar att TIA är mycket allvarligare än vad man tidigare har trott. En av tio personer som har haft TIA får Stroke inom två dagar. Ungefär var fjärde som får stroke har haft en eller flera TIA innan. - Därför är det viktigt att åka direkt till närmaste akutsjukhus, även om symptomen har gått tillbaka, säger Christina Lundberg."
Efter min besvärliga lunginflammation för drygt ett år sedan, har jag haft besvär med temporära synrubbningar och balansproblem som kan hänföras till en mängd små blodproppar. Nu är jag besvärsfri och antar att det beror på den medicinska behandlingen som jag fick av de prisade fantastiska vårdänglarna på Medicinavdelning 2 Enköpings Sjukhus.
"I Sverige får cirka 8 000 personer TIA varje år, men mörkertalet är sannolikt större, eftersom många inte söker sjukvård, då symptomen snabbt går över. Vid TIA kan man få strokesymptom, som förlamning, svaghet, fumlighet eller minskad känsel i ena kroppshalvan. Tal- och språksvårigheter samt synbortfall är också vanliga symptom."
På grund av problemet med höger fot, har mina fysiska övningar begränsats till långa cykelturer, men i morgon torsdag ska jag börja med organiserad motion och styrketräning på sjukhuset.
Nu hoppas jag att det kommer ett brev väldigt snart med inbjudan till starroperation på Akademiska sjukhuset. Den gångna helgen har jag flera gånger glömt bort att jag inte längre kan läsa en bok och blivit snurrig av att sitta med förstoringsglas och avverka en sida på fem minuter.
Dessutom börjar vänster knä vika sig så att jag faller. Eftersom jag inte har ont i knät så får jag ingen förvarning. Det bara fäller ihop som en fickkniv fast blixtsnabbt.
I går träffades massor av oss kattugglor och städade vår egen lilla park i Kattugglans bostadsrättsförening. Vädret var som vanligt helt fantastiskt.
Ordförande Per i mitten på den nedre bilden satte en kratta i handen på mig. Den lade jag över axeln och linkade omkring i fyra timmar sysselsatt med att se ut att vara sysselsatt.
Föreningen bjöd på Lithells burkvarmkorv som är suveränt god.
Märkligt nog känns foten nästan bra i dag och nu blir det förberedelser till grillfest med barn och barnbarn:
Kattugglan på den övre bilden deltog inte men hennes glada hoanden kan du höra varje vardag i P1 12.10 när Vetandets Värld börjar.
Det har varit en tung tid på många sätt de senaste veckorna. Tungt att andas och tungt att gå. Svårt att sova och tungt att vakna. Städningen har blivit eftersatt och dammråttorna har haft glada dagar.
Eftersom jag tycker att min medicinordination också är tung, ringde jag Sjukvårdsupplysningen 1177 och jämrade mig, men fick under samtalet klart för mig att mina förväntningar på fysisk status är orealistiska med tanke på den medicinska historiebok som jag skulle kunna skriva.
Människorna på 1177 är underbara.
Min kropp är sliten av alla slags krämpor och brutna ben. Min biologiska ålder är antagligen avsevärt högre än den kalendariska.Plötsligt kändes det konstigt nog lättare och nu ska jag fixa lunch för att orka med en ordentlig fotosafari per velociped resten av dagen.Jag ska förutom mitt digitala underverk, ta med mig den gamla analoga utrustningen med upp till 1600 mm tele (konverterat från 400) och makron. Naturen ska återerövras!
I går på långfredagen var det kört igen: När jag kom hem kunde jag knappt få av mig höger känga på grund av att foten svullnat och under natten kändes det som om det brann i foten.
Sedan den tjugofjärde mars har jag inte kunnat ha en sko på höger fot på grund av kraftig svullnad och ömhet. De senaste dagarna har jag begränsats till stora kängor och sandaler med modifierad framdel, men i dag blir det bekväma Eccodojor igen eftersom jag i morse utan problem kunde ta på toffeln på foten för första gången på nästan tre veckor.
Gikt är något som jag har förknippat med gamla knotiga människor och nu är jag där.
Det började för några veckor sedan med att höger stortå kändes avdomnad och stel varje morgon.
Måndag morgon för åtta dagar sedan, vaknade jag av att det gjorde riktigt ont i tån. Den dagen skulle jag göra ett tremånaderstest med Stina på Rehab och frågade henne om vad det kunde vara. Gikt eller en skadad muskelkapsel efter för hård stretchning, var hennes tips och jag genomförde rehabgymnastiken måndag och torsdag trots smärtan. Under lördagen började smärtan sprida sig till hela foten. I förrgår söndag gick jag tipsbingo 2,5 km i Bredsands oländiga skogsterräng och natten till måndag blev svår. Jag besökte husläkarcentrum och fick diagnosen gikt.
Den gångna natten sov jag inte ens en minut eftersom det kändes som om foten brann och nu väntar jag bara på besked från läkaren om vilken smärtstillande medicin som kan rekommenderas med tanke på övriga hälsoproblem.
Klicka på bilden och läs texten på det blågula bandet framför min datorhörna. De senaste träningspassen har varit väldigt jobbiga och jag har stretchat för hårt så att en muskelkapsel har kraschat bakom höger stortå.
Tremånadersprovet med Stina, var identiskt med det första och det är en klar förbättring med tanke på att jag hade svårt att gå för smärtan i foten.
Mina knän viker sig bakåt för långt så att de låser som på en häst. Det är resultatet av en machogrej för tolv år sedan då jag skulle bära ett tungt skåp uppför en spiraltrappa. Skåpet fastnade och jag tog i tills det brast i båda knäna. Knäna skulle opereras och jag fick elterapi för att lindra smärtan innan operation. Fyra elektroder stacks i runt varje knäskål och ström kopplades på. Tyvärr blev det för mycket ström och för lång tid så att jag stod där med fyra såriga kratrar runt vardera knäskål och ännu värre smärta.
Det blev kryckor ett halvår med infekterade knän som inte kunde opereras. Under tiden kortades hälsenorna så att jag knappt kunde gå när knäna var läkta. Det blev ett intensivt cyklande till dess att musklerna byggdes upp igen och muskelvävnader byggdes upp runt knäskålarna så att operationen kunde glömmas, men det blev alltså överslag i knävecken vilket komplicerar de gymnastiska övningarna.
Tre månader får jag delta i sjukhusets rehabgymnastik och nästa vecka är det bara en månad kvar. Jag kommer att sakna gemenskapen med de andra glada gubbarna Hasse KG och de övriga, men kanske går det att hitta nya jympakompisar.
De ständigt entusiastiska sjukgymnasterna Monica, Karin & Co förtjänar medaljer för att de har satt fart på gamla trötta kroppar.
Eftersom hoppandet och skuttandet på Rehab, har blivit ett beroende, kommer jag att fortsätta med Startjympa på Friskis & Svettis.
Märkligt nog har jag gått upp tre kilo och minskat midjemåttet med tre centimeter under de här två månaderna, men det lär bero på att jag har börjat återutveckla muskler.
Klicka på pension2008 för att komma till det senaste inlägget
Om inget allvarligt händer, relaterat till den diagnos som ställdes efter mitt temporära synbortfall, har jag nu tagit mig genom hälften av de övningar som förunnats mig i Enköpings Livsstilsskola.
Just nu skiner solen och jag har tvättdag. Snön smälter på asfalten som under en varm aprildag trots att vi är mitt inne i det som kan vara bittervinter.
I morgon är det dags igen för en gymparunda som jag verkligen ser fram emot.
Kanske, kanske kan jag cykla dit om solen fortsätter att ta kål på vägisen.
Klicka på pension2008 för att komma till det senaste inlägget
Ingen fysisk aktivitet i dag, mer ansträngande än ett entimmesdopp i badkaret fyllt med 42-gradigt vatten, ett kilogram grovsalt och en deciliter myrtenolja. En timme går fort i sällskap med ett lagom marigt Sudoku.
Gillar du Sudoku garanterar jag att du kommer att fastna för Kakuro. I början kan det vara trevligt med kakurostödtabellerna som finns här.
Ett kort ögonblick kände jag lust att ta en kort stavpromenad, men när jag skulle spänna fast broddarna på kängorna upptäckte jag att dubbarna är helt nedslitna efter maximalt tio timmar användning. Utan broddar är det rent livsfarligt för en gammal skröplig gubbe att linka omkring på dagens glansis.
Nu blir det reklamation hos Sko-August på tisdag. Måndagen är helbokad för hälsokontroll och rehabgympa.
Efter dagens träningspass börjar det kännas riktigt trevligt att ha tillgång till dessa fysiska övningar.
Väl hemma igen kunde jag glädjas över att forskningen har tagit ett steg framåt i analyserna om vad som händer vid en stroke och hur efterverkningarna ska kunna lindras.
Lysrören och väggfärgen i gymparummet ger usla bilder men så här skulle det ha sett ut om vi hade varit flera och ljuset hade varit bättre.
Det blev buss till rehab i dag och det gav ytterligare en positiv erfarenhet. Bussförarna i Enköping är pratglada personligheter.
Andersson för 49 år sedan. Den kroppen ska inte återställas, men bättre än nu ska det bli. Nu blir det träning varje måndag och torsdag. Vis av förra gångens erfarenhet lämnade jag cykeln hemma och tog bussen vilket var ett klokt beslut. Det känns bättre redan nu efter andra passet och hemfärden tog äldsta dottern hand om.
I dag började allvaret. Nu ska kroppen trimmas genom två gymnastikpass per vecka på sjukhusets rehabavdelning.
Just nu känns det som att jag inte vill vara med om det en gång till och framför allt inte cykla hem efteråt, men på torsdag är det dags igen. Då blir det buss.
Jag och tio andra vrak ska minska risken för återfall genom att förbättra kroppens fysiska status. Leder misshandeln gör Monica och Karin.
Enligt Dagens Medicin finns det allvarliga brister i sjukhusens eftervård för strokepatienter.
"Varje år får omkring 30 000 personer i Sverige stroke. Bland dem som överlever kommer nästan hälften att drabbas en andra gång. Risken för att de ska dö den andra gången är dubbelt så stor om de har högt blodtryck jämfört med om blodtrycket normalt."
Eftersom jag drabbades av en lindrig stroke, en så kallad TIA, blir jag inte orolig för egen del, men för alla som blir allvarligt skadade av den blixt från klar himmel som en stroke blir för de flesta.
"Anna-Clara Collén menar att sjukvården måste bli bättre på att kontrollera strokepatienternas blodtryck och på att ge dem med för höga blodtrycksnivåer medicin. Även kontrollerna av patienternas blodfetter måste bli bättre, visar studien."
Jag hade turen att drabbas i en kommun med en föredömlig eftervårdsstrategi och kommer under överskådlig tid följa vårdpersonalens anvisningar.
