Jag går på kommunens seniorgym två timmar i veckan och avskärmar mig från de zombies som jag har vant mig att betrakta som komponenter i träningsutrustningen. Jag har avhumaniserat dem för att jag inte står ut med att se hur människor vänjer sig vid att åldras och ingå i de döendes kollektiv.
Jag har ätit lunch på äldreboendet Ljunggårdens restaurang varje vardag i fem veckor medan min bostad genomgår en ansiktslyftning med nya rör och nytt badrum. Även där måste jag tvinga bort känslan av att omges av medmänniskor. De blir i stället en sorts dekorationer runt lunchätandet.
I mitt aktiva liv finns enbart unga människor som av någon besynnerlig anledning har tagit in mig i sina gemenskapsaktiviteter och de är min medicin mot smärtan och sorgen som annars kväver min lust att leva vidare.
De flesta av mina närmaste vänner finns i kyrkans sfär och mitt liv med dem är en nåd som jag tar emot utan reservationer.
Jag träffade underbara Monika förra veckan genom en märklig händelsekedja. Hon har en speciell plats i mitt hjärta. Det var hon som fick mig att börja vårda min fysik och hon blev en kär vän.
Det finns bara fem människor som jag utan problem kan tala med om min förlamande sorg.
En av dem är bara sjutton år men förunderligt klok och den äldsta är yngre än mina döttrar.
De ger mig livslust som varar länge efter varje möte så nu längtar jag efter dem varje gång det mörknar i själen.
Dessa fem underbara kvinnor ingår i en vid krets med andra fantastiska kvinnor som jag ännu inte kan öppna mig helt för men det är gå gång med några av dem vilket gör att jag ofta känner mig som en aktör i livets centrum i stället för i dödens väntrum.
Han var bara min bästa kompis innan han kom till Enköping och ett destruktivt umgänge.
Han blev bara 21 och jag har passerat 70.
Det är orättvist!
Nu sitter jag ofta här på en bänk eller på gräset och saknar Jonny så tårarna rinner.
-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar