lördagen den 1:e februari 2014

Uppdatering av gubben

Efter alla år av varierande medicinordinationer tog jag på eget initiativ bort en del preparat som jag misstänkte var onödiga och nu ska jag snart genomgå en kontroll för att analysera min medicinska behov.

Innan dess tar jag bort den här omgående. Klicka på texten så blir den läsbar.

-

tisdagen den 3:e december 2013

Blandade känslor


Den här bloggen är en dagbok som följer min fysiska och psykiska hälsa.

Troligtvis är jag i en avundsvärd fysisk form tack vare en sund kost och ett regelbundet tränande.

Jag borde vara mentalt stark med tanke på att jag omges av ett förbluffande stort antal nära vänner som ger mig kärleksfull omsorg men tanken på att alla dessa underbara vänner har korsat mitt livs stig enbart för att mitt barnbarn Jonny lämnade den bara 21 år, gör att jag ständig har dåligt samvete för att jag är så privilegierad.

Jag cyklar eller går till graven så ofta jag orkar. Där rensar jag bort skräp och tänder nya ljus. Graven har fått en egen dagbok här.

Det är mer än tre år sedan det obegripliga hände och jag saknar Jonny så att han är i mina tankar från det jag vaknar tills jag somnar.





Ofta känns det meningslöst att fördriva tiden som en transportsträcka till graven, men vännerna har en vidunderlig förmåga att återföra glädjen i vardagen.

Sorgen smärtan och känslan av skuld, kan de dock inte driva bort.
-

tisdagen den 1:e oktober 2013

I dödens väntrum och i livets centrum



Jag går på kommunens seniorgym två timmar i veckan och avskärmar mig från de zombies som jag har vant mig att betrakta som komponenter i träningsutrustningen. Jag har avhumaniserat dem för att jag inte står ut med att se hur människor vänjer sig vid att åldras och ingå i de döendes kollektiv.

Jag har ätit lunch på äldreboendet Ljunggårdens restaurang varje vardag i fem veckor medan min bostad genomgår en ansiktslyftning med nya rör och nytt badrum. Även där måste jag tvinga bort känslan av att omges av medmänniskor. De blir i stället en sorts dekorationer runt lunchätandet.

I mitt aktiva liv finns enbart unga människor som av någon besynnerlig anledning har tagit in mig i sina gemenskapsaktiviteter och de är min medicin mot smärtan och sorgen som annars kväver min lust att leva vidare.

De flesta av mina närmaste vänner finns i kyrkans sfär och mitt liv med dem är en nåd som jag tar emot utan reservationer.

Jag träffade underbara Monika förra veckan genom en märklig händelsekedja. Hon har en speciell plats i mitt hjärta. Det var hon som fick mig att börja vårda min fysik och hon blev en kär vän.

Det finns bara fem människor som jag utan problem kan tala med om min förlamande sorg.

En av dem är bara sjutton år men förunderligt klok och den äldsta är yngre än mina döttrar.

De ger mig livslust som varar länge efter varje möte så nu längtar jag efter dem varje gång det mörknar i själen.

Dessa fem underbara kvinnor ingår i en vid krets med andra fantastiska kvinnor som jag ännu inte kan öppna mig helt för men det är gå gång med några av dem vilket gör att jag ofta känner mig som en aktör i livets centrum i stället för i dödens väntrum.

Nästan varje dag besöker jag Jonnys minnesplats och tänker ofta på att han är den enda i min stora familjekrets som aldrig sagt till mig att jag tänker fel, tycker fel och uttalar mig fel.

Han var bara min bästa kompis innan han kom till Enköping och ett destruktivt umgänge.

Han blev bara 21 och jag har passerat 70.

Det är orättvist!

Nu sitter jag ofta här på en bänk eller på gräset och saknar Jonny så tårarna rinner.

-

lördagen den 17:e augusti 2013

Lilltån är oumbärlig


En sen natt eller tidig morgon, kom jag på att jag måste fixa något med datorn just som jag tänkte gå och lägga mig.

En tung skinnfåtölj stod och blockerade den räta linjen mellan punkt a och punkt b.

Följden blev att vänster lilltå kolliderade häftigt med ett fåtöljben och tre dagar senare ser tån ut så här.

Jag hittade ett blåbärsställe i går men tvingades avbryta skördandet för att lilltån gjorde mig vinglig så att jag nästan trillade omkull bland ris och stenar.

I dag, tre dagar efter kollisionen börjar smärtan avta och amputation ser ut att vara en överdriven åtgärd.
-

söndagen den 21:e juli 2013

För ett par år sedan när jag var som fetast började jag få tungt att andas och fick inhalationspreparatet Spiriva.

Utan att se sambandet började jag drabbas av diverse uthärdliga men besvärande åkommor som jag har rödpunktmarkerat i den inkopierade texten.

När jag nu verkar ha stabiliserat idealvikten 70 kg och är starkare än jag någonsin varit, tar jag risken att avstå från Spiriva för att må bättre.

Klicka på texten så blir den läsbar. Högerklicka och välj ny flik för ännu bättre läsbarhet och webblänk. Kanske borde redan inledningen ha avskräckt men jag läste inte packsedeln förrän i förrgår.


Jag borde ha begripit att det var fetman som var problemet.

Förrförra veckan började det göra ont i höger käkled och en dag svullnade högra sidan av huvudet upp groteskt.

På Husläkarjouren konstaterades salivkörtelinfektion på grund av muntorrhet. (Spiriva).

Av en ren händelse nämnde jag att jag också hörde dåligt på höger öra och den unga kvinnliga läkaren remitterade mig till Ackademiska Sjukhuset direkt.

Dagen efter som var en torsdag träffade jag unga och vackra doktor Alma som konstaterade inflammation i vänster öra och en gigantisk vaxpropp i höger öra.

Till apoteket och hämtade diverse antibiotiska salvor och tabletter och återbesök dagen efter. Höger öra behandlades och rengjordes.

Återbesök dagen efter som var lördag.

Hörselundersökning visade på succé!

Tio dagars antibiotikabehandling för körtelinfektionen och nu mår jag bra igen.
-

fredagen den 19:e juli 2013

70 bast

Klicka på bilderna så blir de större
Dagarna innan jag skulle fylla 70 hamnade jag i ett slags paniktillstånd eftersom jag för ett par år sedan planerade att fullborda min tid innan dess.

Ett tag tänkte jag att om jag ändå skulle stå ut till 70-dagen, skulle jag öppna den gamla whiskyflaskan och låta betänkligheterna fara åt skogen.


Det sunda förnuftet tog över och eftersom tanken på alkohol inte kändes det minsta lockande, åkte jag till kyrkogården och föreställde mig en pratstund med Jonny.

Den stunden blev en stark upplevelse.


Där insåg jag att inget skulle bli bättre av att jag söker Jonnys sällskap i förtid och jag beslöt mig för att i stället vårda vänskapen med alla underbara kvinnor som blivit så viktiga för mig efter Jonnys bortgång.


Dagen 70 kom och jag tillbringade den först på Akademiska Sjukhuset där de fixade till mina öron så att hörseln återställdes.

Sedan blev det en lång tur på kurviga upplandsvägar innan dagen avslutades med glassparty på altanen.

Nu får det bli som det blir och mitt fokus just nu är att fortsätta vårda fysiken med träning och vettig kost.

Änglarna ska jag vara rädd om eftersom de ger mig så ofattbart mycket värme och energi.


Tiden får gå och jag ska försöka upphöra med livsfilosofin "från tanke till handling på en nanosekund" eftersom det oftast resulterar i kaos och trasiga prylar.


Livet efter 70
Mot nästa mål!

-

fredagen den 24:e maj 2013

Enköpings Seniorgym är fantastiskt

Klicka på bilderna så blir de större
I dag blev det 100-gångersjubileum vilket har satt påtagliga spår. Gubbens fysiska status är markant förbättrad även om det är en bit kvar till Jerkas form
Mellan gymbesöken blir det numera regelbundna cykelturer med Monarken
och långpromenader med löpningsinslag som har blivit möjligt tack vare mina första ändamålsenliga skor
-