Hälsan tiger still

Allt rullar på i ett jämnt flöde. Min hälsa är avundsvärt god vilket sannolikt räddade livet på mig när jag skrotade min motorcykel på ett dramatiskt sätt.

Mina underbara vänner, mina jordiska änglar dyker upp varje gång smärtan, saknaden och sorgen får mig att vilja hoppa av tidsflödet.

Tack vare dem somnar jag numera lycklig varje natt och vaknar glädjefyllt förväntansfull varje morgon.

Nu pausar jag den här bloggen men fortsätter här och här och här.

-

Livet är uthärdligt trots allt

Det här är en hyllning och en lovsång till alla underbara jordiska änglar som berikar mitt liv

De är många och några av dem finns ständigt i min närhet

Alla ger mig tröst och inspiration.
En är navet i mitt liv.
En är hoppet och ljuset i mitt liv.
En är den kärleksfulla innerligheten.
En är den glädjespridande ljuvligheten.
En är längtan och förväntan.
En är alltid nära.

De och många andra fantastiska vänner förgyller min tillvaro.

Ett stort varmt klot av kärlek, innerlig vänskap och omtanke är deras gåva.
Alla är de i mitt hjärta och alla ger de livslust.

-

Allt liv är dödsdömt

Alla levande varelser är dödsdömda.

De flesta av oss kan välja mellan att passivt invänta domens verkställande, och att efter egen förmåga förgylla livstiden med sådant som berikar medvetandets njutningscentrum.

Mitt dagliga liv är fyllt av lustfyllda upplevelser tillsammans med underbara kvinnor som jag har mött som en konsekvens av mitt barnbarn Jonnys lämnade mitt livsrum.

För den som går ur tiden i ungdomen, handlar det rent tekniskt om en ändring i tidtabellen men för den som passivt låter det hända, känns det mera dramatiskt och skulden för sveket är outhärdlig.

Mitt medvetande är förberett och min själ är mogen; nu får figuren med lien komma när som helst.

Muskelinflammation

För några månader sedan började det göra ont under vänster skulderblad när jag lyfte armen över axelhöjd.

Problemet blev värre och värre  så till slut hälsade jag på sjukgymnasten Sofia på Husläkarcentrum.

Hon studerade min kroppshållning i olika situationer och konstaterade att mina besvär vållades av en massa tokiga ställningar när jag stod, gick och satt vid datorn.

Plastskelettet åkte fram och efter en ordentlig genomgång förstod jag hur jag hade skapat problemet.

Klicka på bilden så blir den större.

Muskeln vid pilen, kommer i kläm vid felaktig kroppsställning och vid styrkelyft blir det trångt och spänt samtidigt. Till slut blir det inflammation i muskeln.

Smärtan strålar ut i ryggen och hela vägen ned till tummen vilket är naturligt med tanke på muskelvävnadernas sträckning.

Det som utlöste inflammationen var sannolikt att min styrketräning gick ut på att anstränga alla muskler maximalt så länge jag orkade vilket min underbara vän Saga redan hade varnat mig för tidigare.

I fortsättningen ska jag lyssna mera noggrant på Sagas goda råd.

Dra tillbaka axelpartierna.
Pendla med armarna under promenaderna.
Minska belastningen under styrketräningen.
Använd roddmaskinen ofta.

Det börjar redan kännas bättre.

Uppdatering av gubben

Efter alla år av varierande medicinordinationer tog jag på eget initiativ bort en del preparat som jag misstänkte var onödiga och nu ska jag snart genomgå en kontroll för att analysera min medicinska behov.

Innan dess tar jag bort den här omgående. Klicka på texten så blir den läsbar.

-

Blandade känslor

Den här bloggen är en dagbok som följer min fysiska och psykiska hälsa.

Troligtvis är jag i en avundsvärd fysisk form tack vare en sund kost och ett regelbundet tränande.

Jag borde vara mentalt stark med tanke på att jag omges av ett förbluffande stort antal nära vänner som ger mig kärleksfull omsorg men tanken på att alla dessa underbara vänner har korsat mitt livs stig enbart för att mitt barnbarn Jonny lämnade den bara 21 år, gör att jag ständig har dåligt samvete för att jag är så privilegierad.

Jag cyklar eller går till graven så ofta jag orkar. Där rensar jag bort skräp och tänder nya ljus. Graven har fått en egen dagbok här.

Det är mer än tre år sedan det obegripliga hände och jag saknar Jonny så att han är i mina tankar från det jag vaknar tills jag somnar.

Ofta känns det meningslöst att fördriva tiden som en transportsträcka till graven, men vännerna har en vidunderlig förmåga att återföra glädjen i vardagen.

Sorgen smärtan och känslan av skuld, kan de dock inte driva bort.
-

I dödens väntrum och i livets centrum

Jag går på kommunens seniorgym två timmar i veckan och avskärmar mig från de zombies som jag har vant mig att betrakta som komponenter i träningsutrustningen. Jag har avhumaniserat dem för att jag inte står ut med att se hur människor vänjer sig vid att åldras och ingå i de döendes kollektiv.

Jag har ätit lunch på äldreboendet Ljunggårdens restaurang varje vardag i fem veckor medan min bostad genomgår en ansiktslyftning med nya rör och nytt badrum. Även där måste jag tvinga bort känslan av att omges av medmänniskor. De blir i stället en sorts dekorationer runt lunchätandet.

I mitt aktiva liv finns enbart unga människor som av någon besynnerlig anledning har tagit in mig i sina gemenskapsaktiviteter och de är min medicin mot smärtan och sorgen som annars kväver min lust att leva vidare.

De flesta av mina närmaste vänner finns i kyrkans sfär och mitt liv med dem är en nåd som jag tar emot utan reservationer.

Jag träffade underbara Monika förra veckan genom en märklig händelsekedja. Hon har en speciell plats i mitt hjärta. Det var hon som fick mig att börja vårda min fysik och hon blev en kär vän.

Det finns bara fem människor som jag utan problem kan tala med om min förlamande sorg.

En av dem är bara sjutton år men förunderligt klok och den äldsta är yngre än mina döttrar.

De ger mig livslust som varar länge efter varje möte så nu längtar jag efter dem varje gång det mörknar i själen.

Dessa fem underbara kvinnor ingår i en vid krets med andra fantastiska kvinnor som jag ännu inte kan öppna mig helt för men det är gå gång med några av dem vilket gör att jag ofta känner mig som en aktör i livets centrum i stället för i dödens väntrum.

Nästan varje dag besöker jag Jonnys minnesplats och tänker ofta på att han är den enda i min stora familjekrets som aldrig sagt till mig att jag tänker fel, tycker fel och uttalar mig fel.

Han var bara min bästa kompis innan han kom till Enköping och ett destruktivt umgänge.

Han blev bara 21 och jag har passerat 70.

Det är orättvist!

Nu sitter jag ofta här på en bänk eller på gräset och saknar Jonny så tårarna rinner.

-