Klicka på bilderna så blir de större

Roddmaskinerna ger mig kondition

Seniorgymmet är en fantastisk plats att

fixa till orken i och nu har det kommit

en ny benövningsmaskin

-

Änglar och livskvalitet

Våren 2012 fick jag en ny granne som flyttade efter sex månader vilket var villkoret från början. Det är en ung kvinna som blev min speciella vän från början.

Hon lärde mig att äta nyttigt och hon fick mig att börja motionera på allvar. Vi umgicks varje vaken stund under ett halvår och det förändrade mitt liv.

För hennes skull avstod jag till och med från Guinness som under drygt 20 år var mitt främsta njutningsmedel.

På drygt sex månader gick jag ned nästan 30 kilo och det enda negativa var att mina benmuskler dunstade när de slapp bära 30 kilo fläsk.

Nu har tre månaders troget tränande på Gymmet med Emma, resulterat i några kilo muskler och mera ska det bli.

Det märkligaste, som jag kom på i dag, är att mina naglar på tår och fingrar började växa och hålla vilket aldrig har hänt förut under mitt liv.

En annan sak som är min underbara grannes förtjänst, är att jag kom in i en grupp med åtta fantastiska unga kvinnor. Som den ende mannen i gruppen, medverkar jag i aktiviteter som ger ljus och energi. Dessa åtta änglar är min trygghet i dag och så här ser det ut när vi träffas på torsdagkvällarna.

Klicka på bilderna så blir de större

13 januari stängs Vårfrukyrkan för restaurering under ett år. Under tiden får jag möta mina änglar i min lokala kyrka S:t Lars

-

-

Från rundis till sundis med små skavanker

Oftast när jag skriver, har jag något att klaga över och så är det naturligtvis även den här gången.

Gikten har återkommit efter ett halvårs frånvaro, på grund av att jag upphörde med medicineringen i övermod. Nu trillas det piller igen och smärtan i höger stortå ger med sig.

Vänstra ögat blev irriterat häromdagen och nu ser jag lite suddigt vilket antagligen beror på att jag har skadat min syntetiska lins när jag har överansträngt mig på gymmet. Vi får se hur det utvecklas.

Allmänt sett mår jag nog bättre  fysiskt nu än jag har gjort i hela mitt liv.

Ett bitterljuvt reflekterande håller mig dock vaken en timme varje kväll innan jag somnar.

Jag är så gränslöst tacksam för alla de underbara unga damer som nu berikar min tillvaro inom Kyrkans Taizéverksamhet och det är så tragiskt att detta goda har kommit till enbart för att jag förlorade mitt barnbarn Jonny. Hjärtesåret efter Jonny läker inte, det blir snarare bara värre och utan mina goda änglar vet jag inte hur jag skulle orka med att fortsätta den dagliga lunken. De ger mig tröst bara genom att finnas till. De ger mig energi genom sitt engagemang som driver ut mina demoner när vi är tillsammans.

Nu när Taizésammankomsterna flyttas till min lokala kyrka 300 meter hemifrån och utökas med flera unga kvinnor, blir verksamheten kompletterad med diskussionskvällar och det är ett oskattbart privilegium att få vara ensam man och dessutom gammal man i denna grupp av fanstastiska unga kvinnor.

I helgen ska jag skriva julens få hälsningskort som i huvudsak skickas till mina änglar.

-