Från rundis till sundis med små skavanker

Oftast när jag skriver, har jag något att klaga över och så är det naturligtvis även den här gången.

Gikten har återkommit efter ett halvårs frånvaro, på grund av att jag upphörde med medicineringen i övermod. Nu trillas det piller igen och smärtan i höger stortå ger med sig.

Vänstra ögat blev irriterat häromdagen och nu ser jag lite suddigt vilket antagligen beror på att jag har skadat min syntetiska lins när jag har överansträngt mig på gymmet. Vi får se hur det utvecklas.

Allmänt sett mår jag nog bättre  fysiskt nu än jag har gjort i hela mitt liv.

Ett bitterljuvt reflekterande håller mig dock vaken en timme varje kväll innan jag somnar.

Jag är så gränslöst tacksam för alla de underbara unga damer som nu berikar min tillvaro inom Kyrkans Taizéverksamhet och det är så tragiskt att detta goda har kommit till enbart för att jag förlorade mitt barnbarn Jonny. Hjärtesåret efter Jonny läker inte, det blir snarare bara värre och utan mina goda änglar vet jag inte hur jag skulle orka med att fortsätta den dagliga lunken. De ger mig tröst bara genom att finnas till. De ger mig energi genom sitt engagemang som driver ut mina demoner när vi är tillsammans.

Nu när Taizésammankomsterna flyttas till min lokala kyrka 300 meter hemifrån och utökas med flera unga kvinnor, blir verksamheten kompletterad med diskussionskvällar och det är ett oskattbart privilegium att få vara ensam man och dessutom gammal man i denna grupp av fanstastiska unga kvinnor.

I helgen ska jag skriva julens få hälsningskort som i huvudsak skickas till mina änglar.

-